Två dagar i Hebron

PFPPA har två advokater/jurister som arbetar med att ge juridisk rådgivning inom familjeförhållanden. Förra måndagen fick vi följa med advokaten Shirin till domstolen i Hebron där vi gavs möjligheten att tala med två domare, två kvinnliga åklagare och några juridikstuderande. Då knappt någon vid domstolen och inte heller Shirin talade särskilt bra engelska var det inte så lätt för oss att förstå hur det rättsliga systemet är uppbyggt i Palestina. Men däremot förstod vi att det fanns mycket problematik kring det nuvarande systemet. Exempelvis så grundar sig Palestinas lagsystem på tidigare makters dåvarande rättssystem såsom det jordanska, brittiska och omanska (Idag påverkas självklart palestinier utav de israeliska lagarna vare sig de bor under direkt israeliskt styre eller inte).
På grund av detta har systemet blivit förlegat. För tillfället pågår det ett projekt där man arbetar för att förnya lagsystemet, men enligt de två åklagarna vi talade med gick det långsamt och de trodde att det kunde dröja länge innan några förändringar skulle ske. De två hoppades mest på att den planerade särskilda domstolen för kvinnor och barn skall träda i kraft.

Vad  gäller de Israeler som bor i de illegala bosättningar som byggts bl a i och runtomkring Hebron omfattas dessa inte av det Palestinska lagsystemet. En Israel kan inte ställas inför rätta i en palestinsk domstol och inte heller inför en militärdomstol (detta i enlighet med oslo-avtalet). Däremot kan de vända sig till den palestinska domstolen för att lösa exempelvis en affärstvist med en palestinier, om de vill. Israel har dock rätten att ställa palestinier inför militärdomstolen.
Efter Oslo-avtalet delades Västbanken in i olika kategoriska områden som skall markera vilka befogenheter i civil- och säkerhetsfrågor palestinska och israeliska myndigheter har för dessa specifika platser. Områdena kallas A,B och C.
I område A (17,2 procent av Västbanken) har den palestinska myndigheten ensam civil jurisdiktion och säkerhetskontroll, medan Israel har kontroll över in- och utfart ur dessa områden.
I område B (23,8 procent) har den palestinska myndigheten civil maktbefogenhet och ansvar för allmän ordning, medan Israel har ’huvudsakligt säkerhetsansvar’.
I område C (59 procent) har den palestinska myndigheten begränsad maktbefogenhet över civila myndigheter såsom utbildning och välfärd. Med andra ord har de flesta civila myndigheter samt säkerhetsmyndigheter förblivit under den israeliska försvarsmaktens kontroll. Alla bosättningar inkluderas i område C.


Det mest intressanta mötet i domstolen enligt min mening var med de två kvinnliga åklagarna.
Den ena hade jobbat på domstolen i åtta år och hade som mål att bli den första kvinnliga chefsåklagaren. Den andra hade arbetat som åklagare i ca tre år. Även om jag såg ett flertal kvinnor när jag gick runt i byggnaden och även om många av de juridikstuderande vi träffade var kvinnor så förstod jag att det ännu inte var fullt så vanligt med kvinnliga jurister.
Och när jag frågade det två åklagarna om de kände att de under sin utbildning och senare i arbetslivet fick jobba hårdare än andra p.g.a. att de är kvinnor var det som om jag hade ställt den mest självklara frågan i världen. Båda ansåg att för att klara sig i detta yrke måste man vara en “man” även om man är en kvinna fysiskt sätt. Deras manliga chef som halvt deltog i samtalet nickade och sa att de båda två var några av de bästa männen han kände! Den ena kvinnan berättade att när hon var hemma (hon bodde i Bethlehem) uppförde hon sig kvinnligt men att om hennes man skulle se hur hon var på jobbet, hur hon pratade till sina kollegor och hur hon satte folk i fängelse så skulle han skilja sig. Jag frågade om han inte skulle vara stolt? Varpå hon svarade att -”Nej han skulle tycka att jag var som en man, och han vill ha en kvinna”.



I lördags var det dags för oss att hålla i vår första workshop. Vi hade innan tillfrågat gruppen vad de helst skulle vilja lära sig mer om och nästan alla deltagare sa att det ville lära sig om kommunikation. Även saker som mänskliga rättigheter och skillnader mellan kulturer kom upp. Eftersom varken jag eller Lovisa är speciellt kunniga inom just kommunikation, och framför allt inte om man jämför med de som arbetar med att föreläsa på organisationen, kände vi att det inte var ett lämpligt ämne. Vi valde därför att prata om det vi kände oss mest kunniga i, mänskliga rättigheter med Genusvetenskap. Då vi anade att språkbarriären skulle komma att bli ett problem tänkte vi att vi skulle försöka ha ett par gruppövningar som inte var så komplicerade men ändå ingav tankeställare. Sen tyckte vi att det skulle vara intressant att prata om kvinnokommissionen, dess historia, funktion men också om hur de universella rättigheterna gäller för alla även för de områden som inte anses vara stater och inte kan skriva under deklarationerna.

Vi var båda ganska nervösa innan. Hur skulle det gå, kommer de tycka att det är intressant och kommer de förstå det vi säger. Det var bestämt att en volontär från Dubai skulle översätta men hans engelska var inte heller "jättebra" och vi kände att risken fanns för att han inte skulle översätta precis som vi sa eller välja att sammanfatta delar av det.

Vi öppnade dagen med att presentera det vi skulle göra och prata om, samt en liten ”energizer”. Efter det berättade vi om kvinnokommissionen och den universala deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Vi hade i förväg skrivit ut artiklarna ur kvinnokommissionen på arabiska för att deltagarna lättare skulle kunna hänga med, men jag upplevde att de mest blev förvirrade av att försöka läsa dessa samtidigt som det skulle lyssna på oss och sen på översättaren. Efter en liten paus gjorde vi den första övningen som gick ut på att förstå skillnaden mellan genus och kön.
Övningen går till som så att deltagarna först ska nämna egenskaper som de anser representerar kvinnligt och manligt. Exempel män är starka och kvinnor är omhändertagna. Män har penis, kvinnor har vagina. Man skriver upp allting på en tavla så alla kan se under två kolumner. När man är nöjd med antalet ”egenskaper” skriver man istället män över kolumnen för kvinnor och vice versa. Man reder sedan ut vilka ”egenskaper” som kan stå kvar och vilka som är biologiskt omöjligt. En kvinna kan exempelvis inte ha en penis men hon kan däremot vara stark.
Det egenskaper som är biologiska för män och kvinnor hamnar då i en ny kolumn som vi kallar ”kön” alla det andra är ”genus”. Under den här övningen blev det en liten diskussion mellan några av killarna men de flesta utav deltagarna höll sig passiva. Vi hade planerat att hålla i en ytterligare övning men då vi upplevde att gruppen började bli trötta och okoncentrerade valde vi att avsluta här. Lite besvikna blev vi då vi inte kände att de fann vår workshop särskilt intressant, men enligt organisationen vill de att vi ska komma tillbaka så det är ju roligt. Nu vet vi dessutom lite mer om vad som inte fungerade och vad de verkade tycka var kul. Men framför allt behövs det jobbas på gruppdynamiken så att de kan känna sig trygga att uttrycka sig och delta i diskussioner.

Så nu har vi mycket att planera!

Ma´assalama
/ Ellinor

Internationella kvinnodagen i Palestina

Förra måndagen tog vi bussen till Ramalla (som på grund av Qalandia checkpoint ofta tar en timme mer än nödvändigt) för att med anledning av internationella kvinnodagen besöka ett forum under titeln ”Reflections on the situation of Palestinian Women’s Rights in the oPt”. Dagen bestod av två paneler med företrädare för diverse NGO:s som arbetar med kvinnors rättigheter. Deltagarna berättade bland annat om hur möjligheterna för ungdomar i Gaza att studera på Västbanken begränsas eftersom de ofta nekas utresetillstånd. Vi fick också höra om de palestinska kvinnliga fångar från motståndsrörelsen i israeliska fängelser och de problem de möter i form av sexuella trakasserier, uteblivna rättegångar och bristande sjukvård. Dessutom talades det om på vilka sätt muren kring Västbanken påverkar i synnerhet kvinnor då den minskar rörligheten, vilket bland annat leder till sämre hälsa (eftersom många kvinnor sätter sitt eget välmående i andra rummet) och att fler ungdomar avslutar sin utbildning i förtid. Inte minst gav de verkliga exempel som togs upp om hur kvinnors liv påverkas av ockupationen en målande beskrivning. En kvinna som fått sitt hus demolerat av israeliska militären på uppdrag av staten delade själv med sig av sin historia. (Efter att ha blivit hemlösa satte kvinnan och hennes familj upp ett tält i närheten som ny bostad. Tältet fick dock inte vara kvar, eftersom detta – men alltså inte rivningen av hennes hus – var olagligt.)  

Framförallt gav forumet tillfälle att få inblick i hur debatten ser ut inom den palestinska kvinnorättsrörelsen. För även om den naturligtvis består av en mängd olika organisationer och individer, var det att döma av det här tillfället tydligt att fokus ligger på ockupationen och de konsekvenser den innebär för palestinska kvinnor. Jag skulle uppskatta att runt 90 procent av vad som togs upp handlade om just detta. Och efter flera decennier av ockupation är det inte svårt att förstå att kvinnorättsrörelsen har formats utifrån den rådande situationen. Som flera gånger poängterades under paneldebatten kan varken ockupationen upphöra utan kvinnors deltagande i fredsarbetet, eller kvinnors rättigheter till fullo uppnås, så länge deras liv fortsätter att begränsas av den. Men jag hade ändå önskat att paneldeltagarna till större del kunde ha belyst problem rörande kvinnors rättigheter som inte kan kopplas till ockupationen, och vilka möjliga lösningar man ser. Panelen påpekade visserligen att det förutom ockupationen även finns ett strukturellt förtryck inom det palestinska samhället (dessa båda kan enligt en av deltagarna inte rangordnas) och att kvinnorättsorganisationer arbetar med detta. Det hade varit intressant att faktiskt också få höra lite mer om hur den kampen ser ut. 

Talarna understrykte att ockupationen aldrig får vara en ursäkt för att befatta sig med ”lyxfrågor” som kvinnors rättigheter. Men jag tänker att den inte heller borde vara den nästintill enda förklaringen till kränkningar av dessa rättigheter. Nu tror jag inte att det är riktigt så, men jag fick ändå känslan av att det till viss del råder en uppfattning om att bara ockupationen upphör kommer allt bli mycket bättre. Det är naturligtvis sant på så många sätt, men vad gäller kvinnors frigörelse hänger mycket på vad som sker både innan och efter det att ockupationen är över. 

Vad jag menar är att hur svår en situation än är, måste det alltid finnas utrymme att kämpa för mänskliga – i det här fallet kvinnors – rättigheter, även inom det egna samhället. Eller som en vän uttryckte saken i ett sms:

”FRIA PALESTINA och länge leve kampen för kvinnor innan, under och efter ockupationen upphört och Palestina är fritt!”

Word.

/Lovisa

Föreläsning på en pojkskola i Abu Dis

Skolgården

                                          

Föreläsning på en flickskola i Abu Dis

                                          

En av PFPPA:s volontärer föreläser om peer education i byn Dora utanför Hebron

Utsikt från kontoret i Abu Dis

Föreläsning om reproduktiv hälsa i byn Beit Fajjar utanför Betlehem

sex och den heliga staden

Hej och välkomna till vår blogg! 

Här kommer vi så gott vi kan försöka att dela med oss av våra upplevelser som volontärer i Jerusalem. Men först tänkte vi berätta lite om hur vi fick möjligheten att komma hit. 

Vägen till Jerusalem

Det hela började med att vi båda sökte oss till Ungdomssatsningen i Linnéstaden (Göteborg) - Lovisa för att finna en sändande organisation till sin praktikplats på The Palestinian Family Planning and Protection Association (PFPPA), och Ellinor för att hitta ett projekt att delta i. Eftersom Palestina länge varit en plats som Ellinor har velat uppleva fann hon Lovisas projekt mycket lockande. Efter att ha fått klartecken från PFPPA om att de hade möjlighet att erbjuda ytterligare en praktikplats var därmed också Ellinor ombord.

Tillsammans med Ungdomssatsningen och PFPPA skrev vi en EVS-ansökan som skickades till Ungdomsstyrelsen. EVS är en förkortning av European Voluntary Service och är ett utav delprogrammen i EU-satsningen Youth in Action. Tanken bakom programmet är att ge ungdomar möjligheten till nya erfarenheter samt att skapa nätverk världen över. Efter en dryg månad av spänd förväntan kom det glädjande beskedet att vårt projekt hade blivit godkänt och ytterligare två knappa månader senare var vi på väg!

Vår första tid

Att det råder svår bostadsbrist i Jerusalem fick vi bittert erfara då vi under våra första två veckor ägnade oss åt hektisk lägenhetsjakt. Lyckligtvis blev vi under tiden väl omhändertagna av en palestinsk familj (en bekants bekant) som öppnade upp sitt hem för oss tills vi hittade en lägenhet. Under tiden har vi förstått att denna enorma gästvänlighet finns hos nästan alla människor här. Eftersom vi inte hade någon ordentlig bas dröjde det tills för drygt en vecka sedan innan vi kom igång på praktiken. Till en början har vi fått åka runt till olika center och kliniker tillhörande PFPPA samt några samarbetande organisationer, för att få en överblick av vad som finns och hur de arbetar. Vi har även fått observera olika föreläsningar för bl a skolbarn (12-16 år) om sexuell hälsa. Här fick vi inblick i hur lite tillgång till information många unga i de palestinska områdena har vad gäller frågor som rör sex och samlevnad. Några ungdomar trodde till exempel att HIV smittar om man skakar hand med någon som bär på sjukdomen. 

Även om vi var medvetna om att ämnet sex kanske inte alla gånger är något som talas öppet om, blev vi ändå förvånade över hur återhållsamma flera av PFPPA:s föreläsare var under föreläsningarna. Exempelvis nämndes inte kondomen en enda gång trots att sexuellt överförbara sjukdomar diskuterades. Fokus låg på beskrivning av symptom och smittovägar (vi är dock osäkra på om det öppet sas att sjukdomarna smittar via sex), men hur man undviker spridning nämndes inte alls. När vi tog upp detta med föreläsarna förklarade de att de måste gå försiktigt fram eftersom många anser att om man pratar om sexuella relationer och kondomer skulle det kunna uppmuntra ungdomar till att vara sexuellt aktiva. PFPPA menar att om de inte rättar sig efter den här uppfattningen riskerar de att inte få komma till skolorna och föreläsa i framtiden. De vi pratat med tror dock att den rådande inställningen går att förändra, men att det är en lång process som måste ske med respekt och varsamhet. Även om vi båda känner en en viss frustration över att det är så kontroversiellt att tala om sex (speciellt eftersom det bl a är frågor om sex vi ska arbeta med) så förstår vi naturligtvis varför organisationen agerar som de gör. Vi tänker också att det kan bli en intressant utmaning att arbeta utifrån dessa förutsättningar, inte minst då vi själva ska utforma och hålla i workshops för ungdomar. Här kanske vi dessutom får chans att tänja på gränserna för vad man får prata om eller ej. 

natakallam maeka lahakan! (vi hörs!)