Internationella kvinnodagen i Palestina

Förra måndagen tog vi bussen till Ramalla (som på grund av Qalandia checkpoint ofta tar en timme mer än nödvändigt) för att med anledning av internationella kvinnodagen besöka ett forum under titeln ”Reflections on the situation of Palestinian Women’s Rights in the oPt”. Dagen bestod av två paneler med företrädare för diverse NGO:s som arbetar med kvinnors rättigheter. Deltagarna berättade bland annat om hur möjligheterna för ungdomar i Gaza att studera på Västbanken begränsas eftersom de ofta nekas utresetillstånd. Vi fick också höra om de palestinska kvinnliga fångar från motståndsrörelsen i israeliska fängelser och de problem de möter i form av sexuella trakasserier, uteblivna rättegångar och bristande sjukvård. Dessutom talades det om på vilka sätt muren kring Västbanken påverkar i synnerhet kvinnor då den minskar rörligheten, vilket bland annat leder till sämre hälsa (eftersom många kvinnor sätter sitt eget välmående i andra rummet) och att fler ungdomar avslutar sin utbildning i förtid. Inte minst gav de verkliga exempel som togs upp om hur kvinnors liv påverkas av ockupationen en målande beskrivning. En kvinna som fått sitt hus demolerat av israeliska militären på uppdrag av staten delade själv med sig av sin historia. (Efter att ha blivit hemlösa satte kvinnan och hennes familj upp ett tält i närheten som ny bostad. Tältet fick dock inte vara kvar, eftersom detta – men alltså inte rivningen av hennes hus – var olagligt.)  

Framförallt gav forumet tillfälle att få inblick i hur debatten ser ut inom den palestinska kvinnorättsrörelsen. För även om den naturligtvis består av en mängd olika organisationer och individer, var det att döma av det här tillfället tydligt att fokus ligger på ockupationen och de konsekvenser den innebär för palestinska kvinnor. Jag skulle uppskatta att runt 90 procent av vad som togs upp handlade om just detta. Och efter flera decennier av ockupation är det inte svårt att förstå att kvinnorättsrörelsen har formats utifrån den rådande situationen. Som flera gånger poängterades under paneldebatten kan varken ockupationen upphöra utan kvinnors deltagande i fredsarbetet, eller kvinnors rättigheter till fullo uppnås, så länge deras liv fortsätter att begränsas av den. Men jag hade ändå önskat att paneldeltagarna till större del kunde ha belyst problem rörande kvinnors rättigheter som inte kan kopplas till ockupationen, och vilka möjliga lösningar man ser. Panelen påpekade visserligen att det förutom ockupationen även finns ett strukturellt förtryck inom det palestinska samhället (dessa båda kan enligt en av deltagarna inte rangordnas) och att kvinnorättsorganisationer arbetar med detta. Det hade varit intressant att faktiskt också få höra lite mer om hur den kampen ser ut. 

Talarna understrykte att ockupationen aldrig får vara en ursäkt för att befatta sig med ”lyxfrågor” som kvinnors rättigheter. Men jag tänker att den inte heller borde vara den nästintill enda förklaringen till kränkningar av dessa rättigheter. Nu tror jag inte att det är riktigt så, men jag fick ändå känslan av att det till viss del råder en uppfattning om att bara ockupationen upphör kommer allt bli mycket bättre. Det är naturligtvis sant på så många sätt, men vad gäller kvinnors frigörelse hänger mycket på vad som sker både innan och efter det att ockupationen är över. 

Vad jag menar är att hur svår en situation än är, måste det alltid finnas utrymme att kämpa för mänskliga – i det här fallet kvinnors – rättigheter, även inom det egna samhället. Eller som en vän uttryckte saken i ett sms:

”FRIA PALESTINA och länge leve kampen för kvinnor innan, under och efter ockupationen upphört och Palestina är fritt!”

Word.

/Lovisa